David Näsvik http://www.nasvik.se David Näsvik - SUB 8:20 Sat, 20 Feb 2016 14:03:56 +0000 en-US hourly 1 http://wordpress.org/?v=4.3.11 Bästa från Playitas / Fuerteventura http://www.nasvik.se/basta-fran-playitas-fuerteventura/ http://www.nasvik.se/basta-fran-playitas-fuerteventura/#comments Sat, 20 Feb 2016 09:13:40 +0000 http://www.nasvik.se/?p=1831 För de som följer mig på Instagram så har nog ingen undgått att jag varit på Playitas och tränat några veckor. Har med mig hem 20.000 bilder och 20h video material från detta fantastiska ställe så det har tagit mig ett ganska bra tag att sammanställa allt, här är dock det jag har hittat hittills bland alla bilder. Man skulle kunna tro att jag vid mitt 6:e besök på ön skulle kunna ha tagit udden av magin att alltid åka till samma ställe, men det var tvärtom, detta var min bästa resa. Vädret hade omöjligt kunnat varit bättre och när sedan träningen går fantastiskt bra ja då blir ju stämningen på topp så svårt egentligen att inte ha ett kanonläger med de förutsättningarna. Anledningen till varför träningen gick så bra denna gång berodde nog mycket på att jag kom ner med väldigt bra form, framför allt simform. Historiskt sett så brukar jag få kämpa livet ur mig för att hänga med på landslagssimningarna nu drog jag mycket på bana två och hade inga större problem att hänga med på snabbanan(bana ett). Så den negativa spiralen byttes mot en positiv, istället för att vara slut när simpasset var över så hade jag massor med energi över till cykel och löpningträningen, vilket i sin tur ledde till bättre återhämtning, dvs att jag kom fräsch till nästa simpass osv. Just för mig är det väldigt viktigt att komma relativt utvilad till ett simpass då jag simmar mycket på kraft, saknar jag det så blir det extra slitigt att försöka uppbringa något som inte finns, varför resten av träningen blir lidande.

Gjorde några episka pass på ön, både cykel och löpmässigt, sedan kan man väl även räkna med 7500m simning i långbana med landslaget. Svårslagna cykelpass för framtiden gjordes iaf, vad sägs om denna lilla tur? Sedan hade jag riktigt bra löppass med Daniel Hansson och Kristin Larsson, känns alltid bra att kunna springa snabbt på Fuerteventura då vind och terräng gärna gör en lite långsammare, dvs snabb löpning där betyder bra form!

Cyklade några pass med Svensk och Norska landslaget då kunde det se ut så här
norge

Bilden speglar inte verkligheten så bra, man skulle för ett tag kunna tro att jag cyklade lugnt och förståndigt, men med för låg utväxling så blev jag tvungen att kör om en del.

G0040849

Istället så blev det allt som oftast att jag fick jaga Morten som trodde att jag tävlade uppför, medan jag egentligen bara försökte ta mig upp med min utväxling..

Morten var halvhyfsad på att köra nedför så bland annat så tog jag mitt hastighetsrekord på hela 90.2km/H, så ned följer lite bilder från det
G0040862

902

Jag lovad ju i ett svagt ögonblick på instagram att jag inte skulle försöka mig på att slå 90.2, men samtidigt så ville jag ju ge er läsare en inblick hur sådana hastigheter känns, här går det minst i 85, på en väldigt bra väg att köra snabbt på, dvs med god sikt. Hoppas videon funkar på alla möjliga plattformar, jag har testat på ett gäng devices i alla fall. Dock så vill jag tillskillnad från Youtube erbjuda bästa kvalité så var beredd på att det kan buffra ett tag, full HD.


Det där med sikt är ju en viktig sak alltså, t.ex är denna bild ett bra exempel varför jag är en fegis i serpor…
bramedbroms

Bra med broms ibland, när man möter bilister som genar i serpor, då är man glad att man inte körde så fort..

Blev ju inte bara träning, denna morgon var jag extra morgonpigg och tänkte att jag skulle ta en time-lapse på berget bredvid Playitas, blev ruskigt bra resultat om du frågar mig, framför allt då det var min första time-lapse jag gjort.

Är ganska teknikintensivt att göra time-lapse, jag använde mig av en gopro, en padda som styrde goprokameran, en mobil som gjorde time-lapse också(backup), samt en mobil att fota själv med, här nedan följer lite bilder som jag tog med den.
20160207_082923
20160207_083408

kklll

Det är ju lite medvind ibland på ön, snällt sagt. Då kan det gå så här fort på platten, rätt härlig känsla. T.ex så påstår ju Gabriel och Axel att jag snittade nästan 50km/H som lok på vårt sista pass tillsammans, vet inte om det stämmer men fort kan det gå!

Ön är vacker och det finns många fina ställen att cykla på, denna bit är en av mina favoriter.

Andra ställen som är värda och se är sanddynerna vid Corralejo, eller som jag brukar säga Corra-con-lecho
sand

Må vara en av de vackraste stränderna, men sanden sliter lite på cykeln också, fast det hindrade mig inte från att vara där rätt ofta ändå!

En sak som jag älskar med Fuerteventura är den spanska förståelsen för cyklister, alla visar god hänsyn och håller verkligen avstånd. Tyvärr finns det en och annan turist som inte gör det. Gissa vem som inte är en local i klippet nedanför. Tänk på att det är vidvinkelfilmning så ja rätt close call..

Nedan följer bara ett litet urval på bilder som togs under resan, hoppas kunna åka dit senare ivår igen, tror ni förstår varför!

nedfor

Riktigt kul att köra nedför ibland

Untitled-8

Många fina vyer blir det, gäller dock att inte ha höjdskräck.

barkaka

Hade faktiskt en hel vilodag på de tre veckorna jag var där, då blev det stranden!

sol

]]>
http://www.followmyback.com/feed 0
10:a Ironman Arizona http://www.nasvik.se/10a-ironman-arizona/ http://www.nasvik.se/10a-ironman-arizona/#comments Mon, 23 Nov 2015 16:48:43 +0000 http://www.nasvik.se/?p=1803 Från början så tänkte jag döpa detta inlägg till Losing my favourite game, snodd titel från en jäkligt bra Cardiganslåt, detta då WTC fått för sig att dra arbetsgivaravgifter och löneskatt på vunna prispengar. Misstolka mig rätt, jag gillar att betala skatt det är bara att kolla på föregående års deklarationer som är lättillgängliga ifall ni inte tror mig. Däremot så vill jag ju gärna kunna skriva av avgifter på vunna pengar innan eventuell lön tas ut. Istället för att först få 35% i arbetsgivaravgifter och sedan 57% i löneskatt(a-skatt+värnskatt, värnskatten var inte dragen men den skulle ju ha kommit som ett brev på posten vid nästa års deklaration). Nu har ju WTC äntligen tagit sitt förnuft tillfånga och ändrat tillbaka, men var egentligen rätt besviken på att de ens tyckte det var okej från början.

Som sagt detta är ju inte ett problem för stunden längre, men under tävlingsveckan så var jag rätt övertygad om att jag hade fått nog av WTC och såg fram emot att göra min sista WTC-tävling. Idag är jag väl lite mer osäker för trots allt gör de sjukt bra tävlingar.

Lyckades trots ovanstående fokusera riktigt bra på tävlingen även om jag ibland kände mig som en förlorare innan startskottet ens gått. Turligt nog så hade jag en underbar “host family” vilket gjorde det enkelt att göra sista förberedelserna och därmed ha perfekta förutsättningar under själva tävlingsdagen.

Vaknade upp på tävlingsmorgonen med en begynnande huvudvärk, inget riktigt bra tecken egentligen, men samtidigt vet jag om att jag är sjukligt koffeinberoende och jag hade minimerat kaffeintaget så att jag lätt skulle somna. Ändå tyckt att jag haft i mig tillräckligt för att inte få abstinensbesvär (i mitt fall resulterar det i huvudvärk). Fick lite lätt panik på morgonen när inte kaffemaskinen gick igång, men på andra försöket fick jag min trippla espressoshot som jag hade stora förhoppningar skulle lösa problemet snabbt. Det märks att jag inte riktigt var mig själv på tävlingsmorgonen, den observante har nog redan sett att jag bara har en kompressions-sleeve på höger vad…suck. Så nä det är inget nytt mode jag försöker skapa, utan allmänt förvirrad bara på morgonen. Med tanke på hur vänstervaden mådde dagen efter loppet så vet jag ju vad jag har på under nästa lopp!
cykel3

Min glömda sleeve…

Walter körde oss säkert ner till tävlingsområdet och vi hittade bra parkering nära området. Alltid glad när jag slipper köra, man har liksom fokus på annat än just körningen så att säga. Jag hade förberett allt dagen innan så jag behövde endast dubbelkolla att Di2-batteriet inte laddat ur eller liknande under natten, samt pumpa däcken. Det som dock tog tid var att magen inte hade vaknat, efter två besök så var jag ändå inte nöjd. Valde att ändå lämna tävlingsområdet för att gå mot simningen och lämna special-needs. Alla toaköer var nog förjäkla lång nu, men turligt för mig så bortanför på banan så fanns det några lediga toaletter där jag kunde åstadkomma det så eftertraktade, perfect pooop, inga mer detaljer men race-ready var jag äntligen.

Blir en rätt våldsam simstart, inte för att jag inte tar plats, men rätt onödigt då vi bara var 60 pers i proffs-startvågen. Fick ändå en hyfsad placering och det kändes trots allt relativt lätt att hänga med de jag fått fötterna på. Man är liksom alltid rätt osäker på pace under IM-tävlingar, då det blir få pass då man är utvilad och ändå kör open-water, nu får man gå på gut-feeling och hoppas på att känna igen de duktiga simmarna. Det sistnämnda fungerar jäkligt bra med proffsfält på under 20 pers, man vet på ett ungefär vilka som kör med specifika våtdräkter och så ser man ju numren, ifall man är nära. Nu var man rätt utlämnad till sin egna förutsättningar att hålla rätt ansträngning, vilket jag tycker är enkelt, däremot pace är en helt annan historia. Å andra sidan tiden spelar mindre roll i ett IM-lopp, utan det som är hett eftertraktat för mig är att komma upp i andra klungan på simningen. Tänkte att jag låg rätt bra till för att lyckas med det, men så kände jag att ena simglasögat släppte in vatten, tryckte genast till…endast för att inse att spännet var av. Kul…de simglasögonen hade gått ett träningspass och två IM-tävlingar. Försökte genast gå upp i topp i klungan för att ha marginal att tappa på framtida felnavigeringar utan simglasögon, gick sådär. Kom upp sist i en jätteklunga där jag endast var 60 sekunder ifrån att klara av mitt mål, dvs cykla med de i toppen av andra simklungan.
swim

simutangoogle

Man verkligen ser på ovanstående bild att jag skall hålla i ett par simglasögon fast jag gör det inte, men ändå..

Tyvärr så skulle 60 sekunder visa sig vara för mycket för att cykla ikapp dem, så istället blev det rätt mycket solocykling och stökigt bakom andra mindre disciplinerande atleter, som bitvis körde ryckigt. Vet om att jag gjorde om mitt vanliga misstag av att gå ut för hårt det första varvet, i hopp om att komma ikapp. Gjorde mitt bästa för att reparera det genom att ta ett extra lugnt andra varv och sedan avsluta starkt på det sista tredje varvet. Gillade banan, lite vindar, platt och lite regn, i perfekt kombination. Sedan fanns det ju lite väl många AG:ers att köra om då det var en tre varvsbana, samt att special needs inte fungerade över huvud taget. Så klart hade jag gått av cykeln och letat reda på min påse så hade jag väl så småning om fått tag i min Umara sport, fast det gör man ju inte. Istället fick man snabbt lägga om nutritionsplanen och anpassa efter läget, vilket faktiskt gick riktigt bra. Man har ju alltid en reservplan då man vis av erfarenhet inte vågar lite på special-need stationerna. I Arizona så försökte de ju inte ens att leverera vilket kändes lite trist. Konstaterade dagen efter att om jag inte tappat simglasögonen alt simmat 60 sekunder snabbare så hade jag cyklat på 4:21 istället för 4:27 och förmodligen inte gjort av med nämnvärt mer med energi heller för den delen, dessutom växlade jag snabbare så egentligen bör jag har varit ruggit nära att komma ikapp (dvs mindre än 60 sek).

cykel4

drafting

Som kuriosa så kan man se små vita fyrkanter vid båda cyklisters höger fötter(jag är framför min, medan den andra har sin bakom sig), det är 9.6m mellan dem.

Untitled-1

cykel2

Var sjukt nöjd med min Scott plasma under hela loppet, Cykloteket hade finjusterat så att allt fungerade perfekt. Dessutom så ser man även att jag löste diskhålet med en mycket snygg Cykloteket logga istället för Zipp-tejpen som var slut.

cyjkel6

Bikefit Björn Andersson, aerodynamiskt och komfort för 18mil

cyjkel5

Linda har berättat för mig att jag haltade ut på löpningen, något hon sett på live-streamingen från tävlingen, inget jag minns dock. Utan själv så kände jag mig helt okej, kanske inte att jag hade en 2:52 mara i benen, men tillräckligt bra för att känna mig hoppfull inför en sub3 mara. Helt klart en av de roligare banorna, kanske inte den största publiken , men de som trotsade det “Arizoniska vintervädret” samt regnet var desto mer entusiastiska. Det blev lätt halkigt på den våta betongen man sprang på och inga direkta tendenser fanns att solen skulle torka upp det hela inom närtid, något som var glädjande, hellre regn än sol! Konstaterade glatt att jag gjort två långdistans tävlingar i Sverige, båda med strålande sol och två utomlands, båda i regn. Så tydligen är det i Sverige man skall tävla ifall man vill ha sol och värme, eller så kanske inte.
lop1

Löpningen kändes bra, att jag dessutom kunde öka farten sista 7km gör mig hopfull inför framtida tävlingar

Tycker väl egentligen aldrig att jag blir direkt trött på löpningen, normalt så fallerar tempot rätt rejält efter 21-27km, beroende på dag, dvs en bra dag närmare 27 en dålig dag redan före 21km. Däremot så märker jag att ut på andra varvet är det ungefär 2.5km där man nu springer i gyttja och i kombination med några småbackar och den småhala betongen så glider sub3 sakta mig ur händerna. Vid sista vändpunkten (7km kvar) så ser jag att jag kan faktiskt plocka en position, Marko Albert ser nämligen rejält trött ut. Lyckas faktiskt öka och hålla i fartökningen ända in i mål, väljer även att tro att jag är god för ett nytt PB på IM-distans så jag kör järnet sista två kilometrarna, men lite förgäves då jag missar personbästa med 11 sekunder. En klen tröst är dock att jag har slagit Marko Albert, vilket vid målgång vägde mycket lätt, tills Tatum upplyste mig om att jag var tio, dvs podium! Helt plötsligt så skiner jag upp och är nöjd med loppet. En “liten” nackdel med stora startfält, man har rätt dålig koll på vilken placering man ligger på. Hur som helst podium i ett jättestarkt startfält är något jag är väldigt stolt och glad över. Att dessutom kunna få lite prispengar som jag inte behöver skatta 87% på gjorde ju inte saken sämre.

finisg2

Tokspurt för PB försök

finish

Nu off season!!!!!!!!!!!!!!!!

]]>
http://www.followmyback.com/feed 0
Hur man bäst följer Hawaii Ironman på distans http://www.nasvik.se/hur-man-bast-foljer-hawaii-ironman-pa-distans/ http://www.nasvik.se/hur-man-bast-foljer-hawaii-ironman-pa-distans/#comments Sat, 10 Oct 2015 16:04:02 +0000 http://www.nasvik.se/?p=1767 Här kommer mina tips på hur man följer världsmästerskapen på Kona på bästa sätt från soffan. Våra förberedelser påbörjas redan dagen innan då Kona longboard öl inhandlas (från Kona, inte direkt jättegod men har rätt känsla), samt pizzadeg görs. För självklart måste man ju äta en äkta Hawaiipizza till sändningen. Då pizza är rätt onyttigt så såg jag till att ha några träningstimmar under bältet innan sändningen börjar, finns det tid över så ser man på fördel ett avsnitt av Hawaii Five’O. Finns faktiskt ett avsnitt som handlar om en triathlon-inbrottsliga, men det är rätt dåligt (var i alla fall skönt att slippa se “superhjälten” Steve Mcgarrett vinna tävlingen) så det blir avsnittet som sändes i fredags istället. Är man riktigt nördig så kan man lyssna på Pepper, alltså inte Red hot chili peppers utan Pepper som är ett rockband från just Kona. Har så klart inget med triathlon att göra men låter verkligen som ett Hawaiianskt rockband, men skulle nog gissa att de inte skulle klara en dopingkontroll dagen efter en spelning/fest.

En så lång sändning som täcker en hel Ironmantävling kan bli lite enformig, fastän det handlar om en legendarisk och mytomspunnen tävling som Ironman Hawaii. Därför har “jag” uppfunnit en omvänd drinking-contest, fast istället för att dricka något så skall jag göra något träningsmässigt när något händer eller sägs. T.ex stå 10 sekunder i planka varje gång de zoomar in på Sebastian Kienle, eller varför inte en tysk? Ett år så skulle jag göra en armhävning varje gång kommentatorerna sa en produktplacering under sändning (inte under reklampauserna). Slutade vid 200+ och hade ganska rejäl träningsvärk dagen efter.

Historiskt sett så har live coverage varit rätt dåligt, men sedan WTC out-source’at det till livestream.com har det fungerat rätt bra. Brukar dock bli problem när folk vaknar i USA och vill se på eventet, vilket sker ungefär när löpningen börjar. Dvs rätt irriterande när loppet är som mest spännande så är alla servrar överbelastade. Ett tips då är att surfa direkt till livestream.com så brukar det faktiskt fungera bättre. Appar som är bra är ironmobile och sedan följa taggar på twitter/instagram som kan ge ytterligare information. I år så kommer proffsen ha Quarq GPS race utrustning på sig så då kan man följa varje proffs på ett delikat sätt på www.quarqrace.com (förutsatt att det fungerar lika bra som i Chattanooga..). Detta gör ju att man behöver mer en än skärm eller dator/padd, då det blir rätt osmidigt att växla mellan sändningen och all annan info tillgänglig.

Dessa är de vänner jag hejar på i år: Antti Antonov, Odd Larson, Stefan Norman, Dirk Hulbert, Åsa Lundström, Fredrik Croneborg, Marcus Larsson, John Humble, Armin Kunz, Johanna Sundberg, Tomas Edström, Simone Weber, Adam Stenman, Anna Araskog och Finn Borg, säkerligen missat någon, blir dock rätt stressigt att följa dem alla, då kampen om den totala segern är stenhård både på herr och damsidan. Kienle har alltid vunnit Hawaii de år han inte gjort bra ifrån sig på VM över halv, sedan har jag svårt att se hur Daniella Ryf inte skall ta hem det. Samtidigt så imponerade Frodeno stort i Frankfurt, är han i den formen så blir han oslagbar och Miranda kan hon verkligen springa ikapp Daniella i år, tror inte det men spännande kommer det bli!

Varför kör inte jag då Ironman Hawaii? Enkelt svar, jag är inte bra nog att komma dit på ett överkomligt sätt då jag tävlar i proffskategorin. I Kalmar var jag ju bästa 30+:are och femma overall så ålderklass hade ju varit enkelt (edit: tydligen var KJ 30 plus en månad typ..), men nu är det andra regler som gäller för proffs. Finns en liten chans att jag skulle klara det om jag lyckades hitta rätt tävlingar och presterade som i Weymouth/Kalmar, men problemet är att jag även skulle behöva göra två bra halvor och då jag är rätt dålig på den distansen så skulle jag behöva finkamma/leta bland alla kvaltävlingar och vara beredd att åka över hela världen för att hitta “rätt” motstånd, för att på så sätt få en vettig placering med tillräckligt många poäng. Istället så undviker jag värmen och avnjuter spektaklet på hemmaplan, men samtidigt måste jag ändå rekommendera att göra tävlingen för det är en upplevelse, så har man möjligheten, åk!

Tänkte runda av inlägget med att bjuda på några anekdoter jag har från den gång jag faktiskt körde Ironman Hawaii. Kona bjuder ju på en fantastisk masstart som jag tycker att alla triathlon skall ha och inte vågstarter (smaken är som baken). Problemet på Hawaii är att alla är lika bra eller bättre simmare än mig framför allt 2006!), så ville man ha en bra startplats så fick man vara beredd på att vattentrampa ett ganska bra tag innan startskottet släpper iväg fältet. Detta rimmar ju rätt illa med att spara energi till tävlingen så när jag såg att det fanns möjlighet att smita in i Ford-pontonen (reklam för en konstgjord Fordbil alldeles vid starten), så tog jag de. Helt perfekt var det för dök man in under flotten så kunde man häva sig upp och sitta riktigt skönt där inne. Nu var ju detta VM så tänkte att jag minsann skulle ta det säkra för det osäkra så jag tog mig fram till starten sex minuter innan, hann dock bara hitta rätt led så gick startskottet. Fasiken vad nära att jag alltså satt kvar där inne i Fordreklamen, kan ju säga att det var en annan som tog min sittplats, han måste ha missat starten. Har drömt mardrömmar ganska många gånger att jag sitter kvar där inne när startskottet går.

Blev faktiskt lite glad när jag läste att KJ inte studerat löparbanan inför Chattanooga så noga, för det måste jag erkänna att jag inte heller hade gjort inför Hawaii. Visste om att löpningen gick på Ali Drive och där bodde vi ju, så jag hade ju sprungit på banan. Hade även testat att springa uppför den jobbiga backen på Palani Dr, här kan man ju tycka att jag borde ha reflekterat lite över vart jag skulle springa efter det, men nej då…inte jag inte. Löpning till trots, man hinner oftast se vart man skall springa och det handlar sällan om “tekniska partier” som man behöver lära sig så för mig var det inget konstigt att inte studera löparbanan i detalj. Dessutom var jag ju rätt stirrig, skulle ju trots allt köra Ironman Hawaii, tillika världsmästerskap. För den som inte varit i Kona så är Ali Drive en rätt trevlig miljö att springa i då naturen är minst sagt “prunkande” så om man bortser från värmen så har men fina möjligheter att njuta av en storslagen natur. Dock så vänder man tillbaka efter redan fem kilometer för att springa tillbaka och därefter stundar Palani Dr med en rejält brant backe. När jag äntligen nått toppen så inser jag att man skall ut å springa på motorvägen, Queens Highway, där det bara finns svart motorväg, svarta lavafält och en stekande sol, samt såklart en djävulsk vind. Deppar inte ihop för det för jag skall ju snart vara i Natural Energy Lab, för det vet jag är med på banan. Det skall ju vara så grymt, det har ju alla jag känner som kört detta lopp sagt (2006 var det bara Björn Haring som jag kände som hade kört loppet, samt Kenneth Westerberg som varit där men inte tävlat). Nu tillhör jag ju den ironiska “generationen” så jag hade ju tolkat grymt, som något som var grymt bra. För mig fanns inte något annat. Jag hade byggt upp en illusion/bild om att Natural Energy lab var något som var så fantastiskt vackert att man skulle få massor med energi (typ läs vattenfall, utsikt till havet och så vidare). Så med andra ord jag såg verkligen fram emot att få denna “kick” av energi. Döm till min förvåning så var Natural Energy Lab inget annat än ett gäng jävla Solpaneler och astråkigt stuk ala industripark, som jag cyklat förbi minst fyra gånger innan utan att reflektera att det var direkt vackert.. Det som var grymt var just värmen och inget annat, för tydligen är banan som mest tråkig och varm just där. Kanske inte så konstigt att solpanelerna råkar vara placerade just där. Så, så kan det gå ifall man inte studerar löparbanan.

Nu stod faktiskt Peter Reid, helt anonymt, i korsningen till labbet och hejade på alla triathleter, så jag fick faktiskt lite energi av det istället och lunkade mig i mål på 9:39, vilket får ses som helt okej. Jag var nämligen rädd för att vägga i värmen så jag race’ade väldigt defensivt då jag verkligen ville komma i mål. Förmodligen blev det på så sätt en optimal pace för mig, men det känns ju sällan så efter åt, då man vet om att man inte tagit ut sig totalt under alla tre grenar.

10463_111_023f

ironmanhawaii

]]>
http://www.followmyback.com/feed 0
4:a Långdistans-EM Challenge Weymouth http://www.nasvik.se/4a-langdistans-em-challenge-weymouth/ http://www.nasvik.se/4a-langdistans-em-challenge-weymouth/#comments Thu, 17 Sep 2015 16:40:18 +0000 http://www.nasvik.se/?p=1760 Søren Christian Nielsen

Copyright: Søren Christian Nielsen

Jag hade ju bestämt mig för Challenge Almere, men efter lite samtal mellan mig, Camilla Lindholm, förbundet och självklart min coach Björn Andersson så var jag helt plöstligt på väg till Challenge Weymouth istället som även var långdistans EM. Stort tack till förbundet som snabbt hjälpte mig att trycka upp tävlingskäder till tävlingen.

Detta skulle bli min första Ironmandistans som jag endast haft fyra veckor emellan lopp, då min senaste IM är som kanske bekant IM Kalmar som gick 15:e Augusti. Måste erkänna att träningen hade känts riktigt bra, förutom att jag haft ovanligt mycket skavanker/känningar ifrån Kalmar som kanske inte hunnits ges tid nog till att läka. Hade dock en rejäl islossning 12 dagar innan race, då cykling men framför allt löpning kändes helt magiskt bra. Detta gjorde att jag var hoppfull om att göra en riktigt bra tävling.

Väl på plats fick jag och Camilla skjuts av världens snällaste Alena som guidade oss genom cykelbanan. Alltså vägarna var så himla smala så de gick knappt att cykla på, så klart en stor bedriften att köra bil på dem, något glad över att slippa den uppgiften, framför allt med vänstertrafik i åtanke.. Förutom en rejält backig bana så fanns det gott om farligt smala partier, korsningar, svängar, skit på vägen, asfalt som knappast kan kallas det. Vi konstaterade helt enkelt att detta skulle bli en utmaning. Blir lite stolt över mig själv att jag tänker tanken att här jäklar måste jag skruva åt allt extra på cykeln, samt förstärka flaskhållare. Känner mig samtidigt riktigt glad att jag fick “rekning” av banan så att jag var mentalt inställd på en skumpig cykling.

Fast forward till simstarten, jag väntar på att de skall ropa upp allas namn vilket man alltid gör på mästerskap (vilket också hade kommunicerats på pre-race mötet..), har rejäl imma på simglassögonen, men tänker att det fixar jag i vattnet i väntan på starten. Hör 20 sekunder till start, snabbt som fan av med glasögon, spott å tvi, gnug och sedan på, PANG (startsignal). Helt otroligt nog så ser jag helt perfekt, ingen imma alls och inte minst viktigt, får till en kanonstart! Har fått stallorder av coach att inte gå ut för hårt med de duktiga 47-48min simmarna utan stannar i andraklungan, den blir stor..resten av alla herrproffs är i den faktiskt. Får en väldigt angenämn resa där jag inte behöver förta mig överhuvudtaget. Visst jag hade kunnat simma snabbare, men då hade det varit jag som fått dra klungan och ödslat bra mycket mer energi än vad det hade givit mig tidsmässigt mot de framför mig. Kom istället ut på cyklingen riktigt fräsch och var sugen på cykla. Efter stigningen upp till den högsta punkten så börjar dock helvetet på banan en teknisk utförskörning som förutom att vara den skitigaste väg jag cyklat på, dessutom är blöt ifrån regnvädret. Generellt sätt så är jag väldigt försiktig och tar inga onödiga risker direkt när det kommer till utförskörningar, men på tävling är de annorlunda. Banan krävde dock att jag tog det ganska lugnt, är det något underlag jag inte litar på så är det ett blött underlag.

Får slita ganska hårt att följa Chris Fischer, framför allt i de kortare springbackarna, bestämmer mig dock för att ligga kvar, framför allt för att jag vill ha vägvisning genom de tekniska partierna, men så klart även den lilla drafting-effekt som finns kvar vid 12m rullåkning. Bestämmer mig dock för att släppa på andra varvet vid den största uppförskörningen, då jag nu känner mig kunna banan och att det kommer kosta mig alldeles för mycket att följa med. Uppförskörningen avslutas med att underbara Alan står och väntar på mig vid toppen med min specifika Umara Energi. Jag är nämligen i ett riktigt kritisk läge då alla mina gels är slut och då mitt flaskställ gått sönder (all tejpning i värden räcker inte om flaskstället går av..). På något magiskt sätt så har jag helt plötsligt två ny flaskor, en i brallan (Faris Al Sultan-style) och en på mitt andra flaskställ som fortfarande är helt. Men det störda är att på något konstigt sätt är även min bentobox uppfylld med gels, av Alan! Hur lyckas man med det? Han är sedan över allt på löpbanan också, bättre race support är mycket svår att finna!

Efter det så kommer nästa glädjenyhet, Chris och Graeme har slagit av på farten, nu är det torrt i utförspartierna och en triathlet som bor i Schweiz som älskar att köra utför, kommer ganska lätt ikapp de flesta triathleter, vilket även jag gör..

Misstänker att min påfyllning av Umara har givit effekt, för när vi kommer ikapp Bayliss klunga känner jag mig riktigt stark, dock saknas Marek Jaskola, vilket Chris inte direkt är nöjd med. Graeme tycker kort därefter att det är dags för mig att ta front, vilket jag också gör. Det går riktigt bra och jag får faktiskt lucka… Därefter påbörjas nedförskörningarna igen till Weymouth. Denna gång är de helt livsfarliga då vi varvar AG:ers som ligger i 40km/h och bilar vågar inte köra om, men vår klunga vill ligga i 60-70km/h så det blir en hel del direkt dumma omkörningar i mötande fil.

För en gång skull så väljer jag faktiskt att ta på mig strumpor ut på löpningen, de är dygnblöta efter att stått ute en halv dag i regnet..det resulterar i att de är rätt kämpiga att få på, varför jag i slutändan sätter på dem rätt dåligt och faktiskt får mer skavsår än vad jag brukar få utan strumpor, efter loppet.

Mina GPS klocka hamnar i ett skönt debug-läge där jag får alla möjliga val om kontrast-inställningar, dock absolut inget sätt att få den att fungera som den skall och visa min pace. Tänker att jag har gjort mina bästa löpningar utan klocka så skiter i den. Löpningen känns hyfsad, förutom under de långa motvindssträckorna, för när det gäller löpning kan man ju inte sitta lågt direkt som på cykeln för att undvika den, utan här måste jag ju möta den rätt i nyllet å är man då lång, ja då blir det jobbigt. Helt plötsligt ligger jag tvåa när Chris bryter loppet, vi har haft ett ganska konstant avstånd fram tills dess, borträknat hans första varv. Vet om att Sergio Marquees kommer ånga förbi mig någon gång under löpning, lägger inte så mycket tankekraft på det. Däremot blir det en rejäl missräkning när Slovenen som jag sprungit om för 20km sedan helt plötsligt verkar ha fått krafter ifrån självaste Usain Bolt när han springer förbi. Faan. Så nu var man fyra. En rätt deprimerande placering. Samtidigt inser jag att Graeme tar in på mig, så jag får kämpa livet ur mitt arma lekamen för att hålla honom bakom mig de sista 6km:arna. Det är inte snyggt, mitt löpsteg liknar shuffle-deluxe och det är rätt tydligt att det är mer kamp än hjärna bakom min framåtkraft. Väl i mål faller jag ihop som västa drama-queen:en, men rätt glad att jag lyckats försvara 4:e platsen med 101 sekunder tillgodo. Min “fina” målgång resulterar i att jag får hjälp av en väldigt trevlig sjuksyrra som ger mig special-energi och så får jag en värmefilt som är guld värd, får nu jävlar har det blivit kallt i Weymouth. Regnet öser ner och i kombination med den svala temperaturen och starka vinden så lider jag med alla som är kvar ute på banan.

Efter nästan tre timmars uppvärmning så knatar jag bort till min superfina Scott Team Issue TT hoj, sorgligt nog är den helt skändad av banan och ser mer ut som en MTB som just gått i mål.

Summerar jag tillställningen så måste jag erkänna att jag är glad över min prestation, cykla 4:45 på den banan är så jävla bra, dessutom utan att tokdö på löpningen, som trots sin platta topografi får anses som rätt långsam med tanke på vinden.

Får passa på att tacka för trevligt sällskap från Camilla Lindholm som även hade en stor del i varför jag körde tävlingen och så klart ett stort grattis till ditt EM-guld! Kul! Förutom att jag lyckades köra en tävling där jag fick en fin EM-placering och bättre prispengar så fanns det även andra fördelar. En av dem är att jag nu vet att jag klarar av att köra i vänstertrafik i rusningstrafik runt Heathrow med manuell växling och även dagen efter en IM. Ja så klart om jag har en medpassagerare som kollar höger i rondeller.. Men det bästa var nog att då jag delade boende med Camilla så kunde ju inte Linda följa med(sett ur ekonomisynpunkt), därför kan hon nu ta ut sina semesterdagarna till en trevlig italienresa istället, som redan har påbörjats, yeay!! Ska bli hur kul som helst att göra Ligurien och besöka vingårdar från norra Italien, väderprognosen ser dessutom riktigt bra ut, tillskillnad från Weymouth.

]]>
http://www.followmyback.com/feed 2
5:a Ironman Kalmar http://www.nasvik.se/5a-ironman-kalmar/ http://www.nasvik.se/5a-ironman-kalmar/#comments Wed, 26 Aug 2015 09:11:13 +0000 http://www.nasvik.se/?p=1735 Copyright Thomas Stade

Copyright: Thomas Stade

Efter en tre veckors ihärdig förkylning (eller två..), så kände jag mig någorlunda okej på tävlingsmorgonen, tänkte att det nog blir lite ”motionerande” idag trots allt. Dagen innan hade jag hostat så pass mycket att stackars Linda endast sovit två timmar under natten, en satans förkylning som verkade intensifieras under nätterna. Var dock ganska nöjd med att jag inte varit förkyld under den tunga träningsperioden som jag har tre veckor inann en IM, den hade dessutom gått hyggligt bra så jag räknade inte ut mig helt. Visst många kan ju tycka att jag borde ha varit rejält formtoppad med tre veckors vila, men problemet är att när kroppen skall återhämta sig för superkompensation, dvs skörda frukten för den tidigare hårda träningen så fick den istället fokusera på att bli kvitten en förkylning, inte optimalt.

Gillar verkligen Ironman Kalmar, finns så oerhört mycket bra med tävlingen, dessutom är det förmodligen den enda Ironman tävling som spelar Kentas Idag är jag stark innan start. Publiken är sjukt initierad alla verkade kunna mitt förnamn, för det stod ju inte på nummerlappen, i alla fall inte på cyklingen!! Framför allt blir jag imponerad över att folk minns att jag förr i tiden kallade mig för ”Dave” på internet (ja jag har ju faktiskt på ett eller annat sätt fört internetdagbok sedan 98, alltså 1998!), något man i Kalmar verkar minnas! Galet som sagt! En trevlig utveckling av tävlingen är att publiken på Ölandssidan växt enormt sedan 2013, då jag körde senast, klart ett trevligt inslag.

Simningen blev en krokig historia för mig 2015, jag blev översimmad av några proffs som verkade ha vild panik (i det halvstökiga vattnet) så jag tappade den duktiga norskans fötter som hade varit min plan att hålla hela tiden. Istället fick jag simma själv. Givetvis så glider någon upp just vid den kritiska vändningen längst ut och simmar fel och jag väljer dumt nog att följa. Personen bor i Kalmar (tänkte mig att han visste banan…) å jag har en svag stund i tävlingen så jag följer efter. Då kommer en kajak och rekommenderar mig en 180 gradare och instruerar mindre betryggande att det finns en boj där borta som jag förmodligen kan se om jag simmar några 100m i ”rätt” riktning.. Fixar den bojen tillslut, tror det kostar mig 3min ungefär. Sedan sticker mina snedsimmare iväg till en boj vi tog på utvägen, då stannar jag och frågar en kajak vart jag ska för dit de är på väg är helt fel… Tydligen skall jag till en helt annan boj som inte är lik någon av de övriga vi passerat hittills. Frågar två gånger då de övriga är ”hell-bent” på den andra bojen. Kommer upp efter 59min för något som jag måste kalla en bedrövlig simning. Sista gången jag följer fötter utan att ha koll själv!

Copyright Viktor Ehrnholm / http://www.vlhalsa.se

Copyright: Viktor Ehrnholm | http://www.vlhalsa.se

Blir lite halvpurken över min miserabla simning men turligt nog så får jag väl över på Ölandssidan veta av Åsa Lundström att jag inte kan ha tappat mer än 3min på mina orienteringsfadäser, i min värld så var jag övertygad om att det kostat mig minst 8min…

Andreas Lindén och Dougal Allen glider ikapp efter fem mil och vi formar en fin 30m formation, tja t.o.m 50m, där faktiskt jag är den som nog ligger tightast när jag inte är framme. Alla som läser här vet ju att jag gillar motvind och att cykla så detta moment flyter på bra och min Scott Plasma Team Edition kostumicerad exakt som jag vill ha den skär genom vinden utan att behöva lägga direkt många watt i pedalerna. Framför allt så skrattar jag bara åt tanken att alla kommer klaga efter loppet på dessa vindar, då jag mycket väl vet att om man tränat på Playitas anläggningar på Fuerteventura så hade man varit väl förbered, så bara att HTFU! Kilometrarna avverkas i snabb takt och mitt langningsteam bestående av Linda och Oskar gör ett perfekt jobb, jag får min välkoncentrerade Umara Sports och slipper dricka det tävlingen tillhandahåller.

Copyright Thomas Stade

Copyright: Thomas Stade

Runt 30km kvar av cyklingen så börjar Dougal sprattla till i alla springbackar och jag behöver lägga ner 400w+ för att hänga på, bestämmer mig för att den eventuella fördel man har av 10m lucka är rejält mycket mindre än dessa stora energiuttag så jag bestämmer mig för att köra solo in till T2.

Vid 181km (ja banan är lite för lång), så händer det som inte får hända, en race marshall på motorcykel bestämmer sig för att göra en u-sväng utan att kolla sig för, jag ligger ju just då femma och det är relativt glest mellan oss. Efter en extremt skicklig manöver där jag låser både fram och bakhjul och glider typ 2-3m med låsta hjul så undviker jag MC:n med några decimeter tillgodo och i princip skriker allt vad jag har i förarens öra. Jävla idiot. Är extremt tacksam för att Staffan på Cykloteket valde att finjustera min frambroms lite extra då han till skillnad från mig tyckte att den behövdes tightas till, utan det initiativet så hade jag inte tagit mig till T2 cyklandes!

Väl ut på löpningen har jag en mindre evighet till 6:e platsen och har svårt för att jaga en bättre placering än den 5:e-plats jag ligger på. Någonstans pyr det i skallen att det kanske inte är så smart att köra loppet med tanke på min förkylning. Har ju hamnat på sjukhus förr så att säga efter en Kalmarmålgång.

Copyright Thomas Stade

Copyright: Thomas Stade

Dock så tar jag in på både KJ och Andreas Lindén som stått för en makalös cykling. Springer om Andreas Lindén vid 17km avklarat och han frågar ifall han får ligga bakom mig, fattar på än gång att han har någon klurig plan och verkligen inte tänkt ge sig än om kampen om 4:e platsen. Mycket riktigt vid 28km (långa rakan inne i Kalmar som har en vändpunkt) så ser jag att han tagit in på mig (efter att jag sprungit ifrån honom) och fattar att jag nu måste öka takten för att han inte skall komma ikapp. Gör faktiskt ett halvhjärtat försök, men det resulterar mer i kramp än snabbare löpning, kampviljan försvinner rätt snabbt. Mycket riktigt kommer Andreas ikapp och han har lurpassat på mig ett längre tag och väljer att gå om just där man får armband för varvning, tanken är att han skall sno ett armband så jag måste stanna till för att få mitt. Han lyckas nästan med den planen, dvs att jag behöver stanna till. Men ifrån mig springer han som en vinthund, gör fullkomligt mos av mig sista kilometrarna. Måste ge en eloge för planen dock med armbandet, blev rejält sur över att jag aldrig kommit på något liknande.

Copyright: Viktor Ehrnholm | http://www.vlhalsa.se

Copyright: Viktor Ehrnholm | http://www.vlhalsa.se

Efter 42km så får jag äntligen, rätt bokstavligt, stappla i mål som femma! Rejält nöjd över att ha gjort min bästa IM placeringsmässigt, dvs en 5:e plats. Lite missnöjd över att ha folk framför sig som jag sprungit om de två senaste IM vi möts, men samtidigt under de förutsättningar jag haft så måste jag vara nöjd, annars så kommer jag ju aldrig vara det.

11870924_879816212125587_3837462955331645905_n

Just nu känner jag mig extremt laddad att köra min nästa Ironmandistans som är Challenge Almere, skall bli så himla roligt och då kommer jag gräva djupare än någonsin på löpningen! Har nog aldrig känt mig så motiverad att träna hårt som jag gör just nu. Kan ju kanske bero på att jag inte har tränat så mycket de fyra senaste veckorna, ja förutom en Ironman då förra lördagen!

]]>
http://www.followmyback.com/feed 0
Årets cykel Scott Plasma Team Issue 2015 http://www.nasvik.se/arets-cykel-scott-plasma-team-issue-2015/ http://www.nasvik.se/arets-cykel-scott-plasma-team-issue-2015/#comments Tue, 05 May 2015 19:46:39 +0000 http://www.nasvik.se/?p=1691 För 2015 kommer Cykloteket hjälpa mig med triathlonrelaterad utrustning, allt ifrån löparskor, hjälm, småpinaler som simglasögon, vätskebälte samt så klart även en cykel!

Blev riktigt glad när jag fick höra att Cykloteket valt att bygga ifrån en ram istället för att köpa in en komplett cykel. Framför allt för att det följer min egna tradition/historia om att alltid bygga ifrån en ram, då man kan välja varje enskild komponent till ens egna behov. Kanske inte alltid den mest ekonomiska lösningen, men för en som spenderar 15h+/v på en cykel blir man gärna lite petig och framför allt vet vad som fungerar och inte.

Ramen blev som rubriken avslöjar en Scott Plasma Team Issue, TT-ram. Förmodligen den snabbaste TT/Triathlon-ramen man kan hitta just nu och har bland annat vunnit Hawaii nyligen med Sebastian Kienle ombord.
front
Aerodynamisk front som är väl vindtunneltestad.

Förutom att ramen är blixtrande snabb och så den även en förträfflig geometri. Geometrin är för mig smått oslagbar, garanterat den enda hel-integrerade XL-ram där jag kommer ner tillräckligt lågt för att få till min önskade dropp (20cm). Så klart kan jag gå på en mindre storlek, men då har jag inte heller en lika stabil cykel som ger en optimal resa för någon som är 195cm lång. Jag har ju lite “känd” för att ha en stor dropp och hittills har jag alltid blivit tvungen att ha en nedåtlutande styrstam och måste erkänna att det skall bli så skönt att slippa ha det, då det knappast ökar stabiliteten för aerobaren.
styrstam
Kuriosa, cykeln på bilden är förmodligen den enda alu-ram som gjort under 7h på Vättern

Inställningsmöjligheterna är svåra att klaga på då jag utan problem (efter rätt vald storlek&styrstam) kunde sitta på millimetern jämfört med min gamla cykel. En stor skillnad (till det bättre) mot andra märken är att man på Scott Plasman kan välja mellan tre olika basebars för den integrerade aerobaren, vilket är perfekt för mig då det sällan är standard med dropp och smalare bredd. Oftast så görs nämligen alla premiumcyklar med integrerad aerobar bara en storlek som skall passa alla cyklister, ganska dumt egentligen.
basebarval
sadelgeo
Riktigt stor räls att skjuta fram sadeln på, kan till och med ha nosen framför vevpartiet, inte illa!

Givetvis är ju aerodynamiken i kombination med geometrin det allra viktigaste inför valet på en TT/Triathlon-cykel, men sedan finns det ju lite annat att tänka på, en sak är t.ex hur lätt är cykeln att packa? För att vara en hel-integrerad cykel (läs där alla kablar göms, dvs inga är synliga!), så är Scott plasman i egen särklass när det kommer till packning, i alla fall av de modeller jag packat (Cervelo, Trek). För det är nämligen bara fyra skruvar som är VÄLDIGT lätt åtkomliga man måste få av och sedan kan man försiktigt böja ned styret mot ramen och därefter packa i alla befintliga cykelväskor. Dock måste jag lägga till brasklappen att Jonte på Cykloteket gjorde ett väldigt bra jobb med att “tänka till” lite innan så att bromsvajrarna och fyra Di2-kablar hade just denna extra längd för nedpackning, suveränt bra jobbat.
packa
Bild på de fyra skruvarna som måste av vid packning.

En annan välgenomtänkt detalj är att man kan byta bromsgummin bak utan att lossa en enda skruv (på min gamla cykel var jag tvungen att ta av vevpartiet) och för frambromsen är det endast en lättåtkomlig skruv som måste bort. Jag tränar alltid på aluminiumfälg då det ger bäst bromsverkan, medan jag självklart tävlar på carbonfälgar som då kräver byte av just bromsgummin. Ramen har dessutom möjlighet till integrerad flaska och en riktigt jäkla snygg och integrerad bentobox som är rejält rymlig, allt smart genomtänkt för en triathlets olika behov.
garmin5002

Rymlig bentobox, samt världens snyggaste installation av trotjänaren Garmin 500, finns nog ingen bättre cykeldator för mig.

bakbroms
Jaaa även de med 54 klingor kommer åt skruven för bromsbeläggen :)

En sak jag var lite orolig över var bromsarna, då den cykel jag lämnar har hydrauliska bromsar, men “direct-mount” bromsen bak på plasman (oftast den som strular när man har gömd kabeldragning på TT-cyklar) fungerar så pass bra att jag faktiskt inte märker någon skillnad. Frambromsen gör det den skall och är fint gömd, men det smartaste är att om den skulle gå sönder så kan man montera en standardbroms. Detta är viktigt ifall man är utomlands och inte får tag på originalbromsen. Gillar starkt att man kan använda standardgrejjer så att man inte riskerar att bli strandad på ett träningsläger eller tävling om cykeln har fått en hårdhänt resa med flygbolaget t.ex.

Bra att ramen stödjer UBB30-vevlager, då kan man nämligen använda sig av de flesta vevpartien utan konstiga adaptrar, dessutom ger det en riktigt styv känsla även när man tar i rejält. Fast ramen är lätt så är den med råge tillräckligt styv för mig runt vevpartiet, även de integrerade aerobars-extensions är styva och då jämför jag med min gamla Shimano Missile PRO, som typ är branschledande när det kommer till just styvhet. Dock är väl inte basebaren lika styv, men absolut tillräckligt styv samt mycket lättare.

Så nog om valet av ram :-) Till det blev det Shimano Ultegra Di2, överlägset prisvärt med tanke på att många av delarna ändå är Dura-Ace för TT-installationer, samt att slitdelar, pedaler, vevparti ändå är Dura-ace på tävlingsdagen. Detta är första gången jag kör med Di2 och jag kommer skriva ett helt eget inlägg om det, är än så länge riktigt nöjd . Har vänt och vridit på det ganska länge och det enda jag kan komma på varför jag inte skulle fortsätta vara nöjd, är väl den dagen jag glömt ladda batteriet :) Växlingskvalitén, samt möjligheten att växla i basebaren gör Di2 till ett överlägset alternativ. Dessutom skulle jag vilja påstå att det är direkt prisvärt med tanke på vad man får för pengarna jämfört med standard Ultegra, men mer om det i ett annat inlägg.

Vevparti blev dessvärre inte min favorit Shimano Dura-ace (styvhet!), utan P2M Rotor 3D+ enda effektmätaren som levererar 180mm vevarmar till rimlig kostnad, samt lever upp till mina krav på tillförlitlighet. Antar att ett gäng snillen tycker att jag är korkad som går mot trenden och skaffar längre vevarmar, men den initiala känslan att äntligen vara tillbaka på 180mm får mig att rejält ifrågasätta hur jag kunde vara så dum att gå till 177.5mm. Forskningen säger ju egentligen att vevarmslängden inte spelar någon roll (extremfall borträknat, 190mm+) och med tanke då att jag blir glad för varje tramptag med 180mm så har jag svårt att se hur det skulle vara fel. Dessutom måste jag erkänna att jag aldrig träffat en förespråkare för kortare vevarmar som varit över 190cm lång.

Fördelen dock med att inte köra t.ex. Garmin Vector är att jag då kan använda mina favoritpedaler: Shimano Dura-Ace SPD-SL, rock-solid, bara funkar. Varit mina favoritpedaler sedan de kom. De är så jäkla bra att jag till och med förlåtit dem för att de uppfann SPD-R. För den som inte kan sin pedalhistoria, så var SPD-R ett ganska misslyckat koncept för att fånga upp alla SPD-användare på racer. Fallerade rejält med att SPD-användarnas skor bara hade två skruvar, vilket var för lite för plattformens storlek, så den lossnade ganska ofta. SPD-SL löste dock alla dessa problem.

Sadeln blev den jag kört med senaste året, dvs Specialized Sitero Pro, den funkar. Har väl aldrig hittat den ultimata sadeln, men denna funkar som sagt (vilket är ett bra betyg). Dessutom är den integrerade flaskhållaren bak smart konstruerad och med rätt flaskhållare så är den bomb-proof. Så att du aldrig behöver oroa dig över att flaskan flyger av och fäller dem som är på rulle när du tränar, för på tävling är det ju ingen som ligger så nära….

Hjul på tävlingsdagar blir Bontrager Aelous 9. Ska ska bli riktigt spännande och kul att köra på, framför allt med tanke på hur bra betyg de fått i alla tester! Hjul för träning blev mina trotjänare Shimano RS81 50mm profil, perfekta träningshjulet. Visst lite tunga men samtidigt tål de vad som helst (tro mig jag har testat!!!) och har 50mm profil så att man lär sig hantera det inför tävlingsdagen.

Som sagt skall bli riktigt kul att träna och tävla på detta! Tack för all hjälp hittills Cykloteket, Scott, Shimano och Bontrager!

garmin500
Avslutar med en bild på “cockpit”, där man ser en väldigt clean front-end samt snygg installation av mig för flaskhållare och som redan nämnt Garmin 500. Ja man ser Di2 kablarna från extensions, men det är för att jag inte bestämt hur långa de skall vara än, sedan göms de helt.

]]>
http://www.followmyback.com/feed 0
Backlöpning http://www.nasvik.se/backlopning/ http://www.nasvik.se/backlopning/#comments Tue, 10 Mar 2015 08:21:57 +0000 http://www.nasvik.se/?p=1683 De som har sprungit långpass med mig vet min förkärlek till platta sträckor. Många har nog tyckt att jag varit lite konstig som haft följande runda som favorit, bjuder ju på mycket fin asfalt och motorvägar.. Huvudargumenten emot är väl att man passerar ganska många natursköna terrängspår på vägen. I Bern så har jag tillslut givit upp tanken att springa platt, finns visserligen en mycket bra “platt” runda runt flygplatsen, men samtidigt har jag kommit till slutsatsen att omväxling förnöjer(a first??). Istället hoppas jag på att få mer löpstyrka av all terräng och att ett bredare spektrum av underlag skall vara till gagn och inte bara nöta platt asfalt.

Annars så måste jag erkänna att jag har det nästan olagligt bra(hoppas jag inte jinxar något nu…), har fått frågan många gånger om jag inte får panik när jag inte tränar. Svar nej, jag litar på min coach så absolut inga sådana tvångstankar och dessutom när all träning är gjord för dagen är man rätt ödmjuk inför tanken på bonuspass. Däremot så känner jag väl att jag har ett gyllene tillfälle att ta tag i andra saker som länge stått på min att göra lista men aldrig blivit av. Men av ett gäng oförklarliga anledningar så blir det sällan av. Ett exempel är mina tyska studier som är närmast ett stort skämt just nu. Förvisso så känns det väl inte så motiverande att lära sig tyska när schweizertyskan är så pass olik, samt att mina kompisar här är tyskar och ser det som ett ypperligt tillfälle att få öva sin engelska när man umgås(tydligen så är min skolengelska av sådan bra kvalité). Onekligen är jag väldigt tacksam för att så är fallet, för det är ju bra mycket trevligare att prata ett språk som man behärskare, dock sätter det ju lite press på mig att ta upp språkspåret på egen hand. Har i alla fall tagit ett första steg, ser om hela 24an serien med tyskt tal(på trainern). Jag menar om jag inte förstår något så kan man nog lista ut det mesta ändå av vad man ser :)

Apropå att ha det bra, mitt största problem för tillfället är att kaffekokaren behöver avkalkas, börjar nämligen bli sjuuuuuukt irriterande när man vill ha kaffe så tar det 50min innan det runnit igenom, så dagens projekt känns ganska spikat..

i1 Ingressbild tagen från Berns så kallade “hemma berg” Gurten ditt jag numer förlägger vissa av mina löpturer.

i5 Vårt hur där vi bor är bakom kyrkan som finns klockan 10 i bilden, kan nog vara rätt svår att hitta.

IMG_5991
Mitt träningsberg för cykling, Stockhorn, som är runt 80m högre än Kebnekaise. Hoppas kunna köra där ganska snart igen. Första gången jag körde runt det tänkte man inte på att det var så högt, man blir nämligen visuellt lurad av de närliggande bergen som är 4000m+, fick nästan en chock när jag förstod hur högt det egentligen var. Jävligt bra träning att ha 1000m klättring i tempobågen!!!

]]>
http://www.followmyback.com/feed 2
Summering landslagsläger http://www.nasvik.se/summering-landslagslager/ http://www.nasvik.se/summering-landslagslager/#comments Wed, 04 Mar 2015 12:58:27 +0000 http://www.nasvik.se/?p=1679 Mina förhoppningar med två läger på Playitas var ju att bygga en grund första lägret och sedan göra riktigt bra träning med det under det andra perioden där. Med tanke på hur grymt bra det gått att träna de senaste två veckorna så kan jag glatt konstatera att mina förhoppningar har slagit in med råge.

En stor skillnad mot förra lägret är att jag haft lite mer likställt simsällskap för min kapacitet, Dirk som jag tränar med i Bern kom nämligen ner och gjorde mig sällskap. Klart en bättre lösning än gå på rött bakom Patrik Nilsson. Ibland kan det vara svårt att koppla att energi man gör av med på simningen har en stor inverkan på övrig träning. Nu fick jag istället riktigt bra förutsättningar till monsterträning för löpning och cykelträning. Faktiskt har cykelträningen gått så pass bra att George Bjälkemo började prata om “Diamond formation”, dvs formationen bakom mig för att maximera vindskydd, då jag mestadels varit den som dragit framme i front. Jag har gjort det jag skall göra enligt min coach Björn Andersson och det har känts överjävligt bra på cyklingen. Skön känsla rätt igenom och ger en hel del hopp och inspiration inför årets tävlingar, den saken är klar.

Det roligaste är dock att jag också har sprungit bra, inte nog med att det varit hård cykling, jag har även sprungit obehindrat efter den med duktiga löpare såsom just George! Fantastiskt glad över det och ett tydligt bevis att allt mitt slit ger resultat och då även på löpningen.

Förutom bra träning har jag även lärt känna nya människor bland annat Lena Holmgren som en ny bekantskap i landslaget. Inspirerande person och med ett helt unikt sätt att springa löp-intervaller på. För vad skall man med klocka till när man kan räkna sekunder!! :-) Dessutom har jag fått cykla med Simon Wahlström, norrlänningar när de är som bäst, inget tjat utan bara cyklar på i ur och skur, för att sedan summera passet:”Detta var kul.”.

Känns rätt trist att lämna Playitas, är jättetacksam gentemot Apollo som givit mig och landslaget möjlighet att träna där, inte bara för att det är en top-notch anläggning och en bra träningsmiljö, utan även för att jag kommer sakna träningskamraterna i landslaget, både under och utanför träningen. Bern ansträngde sig verkligen sitt allra yttersta och bjöd på 11 grader och sol när jag kom hem, så det känns som om övergången kommer gå bra ändå.

Min gopro kamera havererade ju under lägret så jag har inte så många bilder att bjuda på som jag hade hoppats. Värdelöst. Inte nog med det, när den väl fungerade så räknade jag inte med hur mycket svett som skulle hamna på den tack vare det fina vädret! Har kommer ett mindre urval från mina cykelturer.

Tyvärr så behövde kejdan rätt rejäl vård efter denna cykeltur, men det var det värt, vackra sanddyner att se på!
i4

På väg mot “T-korsningen”, där man inte skall köra rakt fram George Bjälkemo 😉
i3

Klassisk intervallsträcka på Fuerteventura! Av någon konstig anledning skall det alltid köras som utav ******* här :)
i2

Palmer! Här var det Palmer!
i1

Tydligen skall det vara en del hyss när man är på landslagsläger. Detta var väldigt kreativt gjort killar. Var på väg att packa upp cykeln under 10min när jag insåg att “någon” har mejslat in min kedja i ett hål i bakre växlaren där den inte skall gå….Tro mig hämnden kommer bli ljuv!
20150304_103120

Enda nackdelen med dessa två veckorna är att träningen gått överjävligt bra, samtidigt som jag minimerat användandet av sociala medier…hum…vet inte vad jag skall dra för slutsatser på det..

]]>
http://www.followmyback.com/feed 0
De riktiga vikingarna http://www.nasvik.se/de-riktiga-vikingarna/ http://www.nasvik.se/de-riktiga-vikingarna/#comments Tue, 17 Feb 2015 07:39:43 +0000 http://www.nasvik.se/?p=1671 En stor skillnad mot Sverige och Schweiz är att Schweizare är de riktiga ”vikingarna” när det kommer till hantera kyla. Om jag rannsakar mig själv så kanske det är som så att det är jag som är vek, men samtidigt tycker jag mina exempel sticker ut lite för mycket för att det endast skulle vara fallet. Så vad är då händelserna jag baserar detta påstående på. Låt oss börja med utomhuslöpning, jag kan frysa som en stycken gris och gnälla rejält om snålblåsten och regnet jag befinner mig i. Då kan man se en Schweizare komma springandes i shorts och kortärmat, medan jag har full vintermundering på mig! Nästan så att man skäms över att ha en eventuell Sverige-flagga på något av träningsplaggen, när man konstaterar gång på gång att man är den som har överlägset mest kläder på sig. Jag menar är det sol, då ser man nästan alltid folk med shorts/t-shirt, fastän det bara är fem grader varmt.

Sedan har vi bassängen, har hört allt för många Schweizare säga att ”den och den” bassängen går inte att simma i den är ju alldeles för varm 27.2 grader(vilket är internationell standard som man bör ha). Enligt dessa figurer så skall det tydligen vara max 25 grader…

Det händer ju att jag tränar ganska ofta, därför vill jag använda mig av snabbduschen ute i bassängen för att direkt gå och byta om (behöver ju duscha ändå innan dagen är slut för all annan träning). Den duschen är alltid satt på iskallt, utan att de bekommer de som använder den, medan en själv får en kalldusch i ordets sanna bemärkelse.

Jaja inser att brister i min Schweizertyska så klart möjliggör att detta kan ha varit turistande människor från Island/Grönland, eller så blir man bara härdad av klimatet.

Jag har ju då uppenbarligen inte blivit härdad än, kanske beroende på att jag fått förmånen att träna på Playitas/Fuerenteventura, dit jag nu snart är på väg till ige

]]>
http://www.followmyback.com/feed 0
Kändispasset http://www.nasvik.se/kandispasset/ http://www.nasvik.se/kandispasset/#comments Sat, 31 Jan 2015 18:32:42 +0000 http://www.nasvik.se/?p=1662 Hade riktigt tur och fick vara med på ett riktgt roligt cykelpass på Playitas innan jag åkte hem. Patrik Nilsson hade ett “train with the pro” session, men som han själv valde att uttrycka det så var det även några super-pro med, bl.a Andreas Dreitz, Konstantin Bachor, Lucy Gossage, Åsa Lundström, samt Björn Andersson, vilket borgade för ett pass med bra fartinslag.

Så klart var det även med en del motionärer (och inte bara pro som tränade med pro) också varför vi körde en rätt så lugn fart tills backarna kom, där fick man istället en fin chans att mäta sina krafter. Jag tycker alltid det är kul att få träffa ny människor från hela världen, samt i mitt fall även få öva min tyska som jag innerligt behöver förbättra med tanke vart jag bor. Dessutom är det en ypperlig möjlighet att få lite insikt i hur andra tränar och lära sig av dem, om inte annat lära känna dem.

Var väl ingen chock direkt att jag skulle behöva släppa Andy Dreitz och Björn Andersson, de tuggade på rätt bra uppför.strongguys

Istället så valde jag att köra med Lucy Gossage lite mer min klass uppför, givetvis inte viktklass då men watt/kg var vi nog rätt jämna. Vi turades om att dra uppför, när jag låg på rulle var nog denna bild nedanför det längsta jag kom ifrån henne, dvs jag ville maximera rulle-effekten.
lucygoss

Schysst bild på Åsa när hon kör nedför, för övrigt var det hon som var spindeln i nätet så att alla körde tillsammans:
asa

Måste erkänna att även om Schweiz har många duktiga triathleter har jag väldigt svårt att dra ihop dem på ett träningspass som detta, varför jag verkligen kommer sakna Playitas och de möjligheter man har till träningskompisar där. Visserligen tränade jag med Simone Brändli dagen efter, men det visade sig att hon borde relativt långt ifrån Bern. Kul dock att se Schweiziska flaggan (hennes träningskläder) igen, jag menar vad kan gå fel det är ju ett enda stort plus-tecken 😉 (För övrigt ett skämt som jag vet att Åsa Lundström skulle älska…..)

]]>
http://www.followmyback.com/feed 2